Att våga satsa...
Den senaste tiden har jag funderat mycket på det här med relationer.
Kärleksrelationer.
Vågar jag satsa igen?
Vågar jag ge mitt hjärta till någon igen?
Vågar jag klä av mig inför någon igen?
Vågar jag blotta mitt innersta för någon igen?
Att satsa igen innebär fär mig att gå in i en relation med en partner som har sig och sitt eget att bära. Det i sig ska mötas med mig och mitt eget.
Hur mycket kommer kunna länkas samman och bli till ett pussel, där bitarna passar ihop? Eller kan jag möjligtvis slipa till mina bitar så de passar hennes?
Det kanske är så att vi båda behöver göra det...?
Att ge mitt hjärta till någon annan innebär för mig tillit. Tillit till att hon ska kunna ta hand om det varsamt. Samtidigt vill jag inte lägga det helt i hennes ägo, för mitt hjärta slår först å främst för min egen skull. Jag måste ha det för att leva. Det tar tid för ett krossat hjärta att läka, men jag tror det går fortare om någon är varsam med mig.
Att våga vara naken infär henne handlar fär mig om att våga visa sig som den man är, utan att skyla mig med något. Att våga visa det jag mest av allt är missnöjd med hos mig själv. Att våga visa det jag verkligen känner inför henne. Alla mina känslor. Och lita på att hon står kvar.
Som att visa sitt allra innersta. Vill hon ha mig trots allt. Trots de dumheter jag gjort. Elakheter jag blivit utsatt för. Sådant som jag skänd över, eller sådant jag är stolt över.
Min önskan är att hon ska se mig sådan jag är å Älska mig trots det, eller tack vare det!!
Min önskan är att Du vågar möta mig med ditt innersta, i din nakenhet, att Du vågar låta ditt hjärta älska och älskas av mig. Att Du vågar satsa!
Du, vackra kvinna, underbara människa, som finns där ute!
❤️❤️❤️
