Hemma I Ektorp

Den senaste tiden har jag varit mycket upptagen av det som nötts å blötts på en sida på Facebook. Det har varit så upprörande för min egen del men oxå för sååå många människor i vårt avlånga kristna land.

 

I den kristna dagstidningen Dagen har ett för många kristna känsligt ämne tagits upp. Om vad Bibeln egentligen säger om homosexualitet och att leva som homosexuel. 

Jag tänker inte gå in i en djupare diskussion kring det men berättar gärna min upplevelse.

 

Att komma ut som homosexuell, har nog för de flesta inte varit enkelt, i vilket sammanhang man än befinner sig. Men att göra det inför sina kristna vänner eller familj är många gånger extra jobbigt. Att prata om sexualitet hör troligen inte till det vanligaste samtalsämnet i kyrkans värld, isåfall har det nog pratats om vikten av att ta hand om varandra och inte "ha begär till sin nästas hustru". Vilket är bra!

Men den klassiska tolkningen av homosexualitet i Bibeln är att det är en synd. Det är en synd att leva ut sin homosexualitet. Denna enformiga tolkning av en bok som antas är skriven av några vanliga människor, män och under påverkan av Herren Gud har varit förödande för alldeles för många. 

 

På Facebooksidan har jag fått läsa så många berättelser om människor som blivit utstötta ur sina församlingar på grund av sin sexuella läggning. Hur några av dem varit på väg att ta sitt liv. Eller känner någon som gjort det. 

Värst är ändå de människor som blivit utstötta av sin familj. Å då är det inte Jehovas Vittnen, som i Jonas Gardells Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, utan vanliga hederliga svenska församlingar. 

Men tack å lov finns det många som kan berätta om kärleksfulla kristna enskilda människor men oxå församlingar som fortsatt som vanligt, utan att lägga någon energi och värdering i den sexuella läggning. Eller tagit emot dessa människor med öppen famn. 

 

När debatten tog fart påverkades jag mycket av det som skrevs och hur det skrevs. Och jag började må dåligt. Det lades fram många olika bibelord om synd hit och dit, och om att homosexuella som levde ut sin sexualitet, inte skulle komma till himlen. Tänk om det nu är så, som dessa människor skriver och anser. Mina tankar svävade mot sådant man inte ska tänka som mor och människa. Jag började känna av ångest och tappade snabbt tron på mig själv. Jag hamnade i tankar och funderingar jag hade som 15åring, första gången jag kämpade med min sexualitet. 

På den tiden klev jag in i en varm och härlig gemenskap i kyrkan. Jag fick vänner och människor runtomkring mig som visade att de gillade mig. Jag hade då länge varit i en miljö, som inte direkt var utvecklande för mig. Skolan. I skolan kände jag mig alltför oftast utanför, jag hade varit duktig, kunde läsa när jag började skolan, hade haft en bra tid på en liten skola. Men kom till en skola där jag plötsligt blev utstött. Kände mig udda. Och ingen vuxen såg mitt lidande. På högstadiet blev det värre. Så att komma till kyrkan blev på många sätt en räddning. 

Samtidigt som det gav mig tid och utrymme för att utvecklas. 

Det var en fin och rolig tid, många skratt och många nya vänner. Jag var kär i en jättefin och snäll kille. Snälla killar var inget jag tidigare varit van vid. Det kändes som att alla killar ogillade mig. Några få uttryckte gärna hur ful jag var, och alla andra var tysta.

Tystnaden är värst.

 

Så att bli kär i en snäll kille va inte direkt svårt. 

 

I efterhand har jag förstått hur det verkligen känns när man är kär. På väg till ett kristet läger i Värmland, när jag var 16 år, läste en av mina vänner upp en insändare ur tidningen Frida. En tjej skrev om sina känslor för en annan tjej, och ville ha hjälp i hur hon skulle göra. 

Som jag minns det, skrattade alla mina vänner åt denna insändare, och visade på ett föraktfullt sätt sin inställning till homosexualitet. Själv satt jag som förlamad. Det kunde lika gärna ha varit jag som skrivit insändaren. Och jag grät inombords. Där å då började kampen mot min sexualitet. Mot mig själv.

 

Hade debatten i Dagen varit på tapeten då och jag läst det, hade jag nog hoppat i älven. Allt var fel med mig, tyckte jag. Jag förnekade mig själv och blev en motståndare till homosexualitet. 

 

På lägret mötte jag en tjej som jag idag förstår att jag var upp över öronen förälskad i. Men självklart visade jag det inte.

 

Efter insändaren i Dagen började en febril aktivitet och debatt på Facebooksidan. Många teologistuderande, präster, pastorer och vanligt folk engagerade sig och gav sina förklaringar och tolkningar till Bibelns ord om homosexualitet. Det var så mycket kärlek i det. Många beskrev att orden måste läsas i sitt sammanhang men framför allt att Jesus aldrig nånsin sa något om detta. Det han bland annat uttryckte var: "Den som är utan synd, kastar första stenen." Så jäkla bra sagt!!!

 

Därför har jag idag, tack vare alla nya vänner på Facebooksidan och mina kristna vänner, en djupare och starkare tro på mig själv och på Herren Gud. 

 

När jag mådde som sämst i debatten, skrev jag ett PM till alla mina vänner jag tidigare mött i olika kristna sammanhang och berättade om hur jag känner. Jag fick otroligt mycket god respons, som lyfte mig.

 

Jag känner en stark stolthet över den jag är!!!

❤️💛💚💙💜